Det trodde jag aldrig!

Vänner, livet tar underliga vägar ibland.

1992 gjorde jag ÄNTLIGEN min sista skoldag, fy f*n va de va skönt å slippa skolan och få ta tag i nått vettigt i livet. Det blev värnplikt i 11 månader och sedan oavbrutet arbete i olika former, ibland mer och ibland mindre.

För tre dagar sedan hade mina tankar mognat tillräckligt för att jag för två dagar sedan skulle spontanträffa en studievägledare. Igår anmälde jag mig till de två första kurserna och idag har jag gjort min första lektion vid skolbänken igen. På riktigt, skola? Inte en "kurs genom eller pga jobbet", utan en skollektion! Den första av många är jag rädd... Men, jag har valt det själv och ser fram mot att komma igång, sen får vi se hur långt energin och viljan räcker. Målen är som alltid höga och jag brukar av vana nästan alltid nå mina mål. Men, denna gång är tom jag tveksam.

Slutmålet ligger så långt fram så det kanske inte ens finns bloggar på detta sätt som vi idag ser på bloggar :) DÅ kanske man flyger charter till andra planeter såsom vi idag flyger till Mallis.
Jaja, den som lever får se, jag ger det ett försök.

Planen är, att först läsa in behörigheten för en 5-6 års heltids-utbildning och försöka klara av den på så kort tid som möjligt, på distans, samtidigt som resten av livet skall gå ihop och dessutom hinna arbeta ihop till försörjningen. Jag vet ännu inte riktigt hur det ska gå till, eller om det över huvud taget kommer att gå. Men, om jag inte försöker får jag ju inte veta...

Ingen mins en fegis säger man ju. Nu kör vi.