Pappa för första gången

Jag är snart 39 år och fick för 6 dygn sedan uppleva hur det är att bli pappa för första gången. En häftig upplevelse minsta sagt. Dock inte en helt självklar känsla eller nått att ta för givet. Alla tycker inte om det och ångrar sig, medan vissa inte kan även om dom vill.

Jag väljer därför att vara mkt ödmjuk inför detta och säger - jag är mycket lycklig lottad!
Först och främst för att jag hittat en fantastisk sambo som ville och kunde bli mor till mitt barn. Hon gör stora uppoffringar både fysiskt och psykiskt för detta. Jag kan inte nog mkt tala om hur mkt jag uppskattar och älskar henne.

När förlossningen och allt runt detta (som gick mkt bra och förhållandevis "smärtfritt" men egentligen kräver ett helt kapitel för sig själv) var klart och att vi efter ca ett (1) dygn fick åka hem från förlossningsavd och BB så kändes saker och ting inte riktigt som jag förväntat mig, men ändå som att nått (med all rätt) var annorlunda. Allt var positivt och kändes enklare än jag väntat mig, och därför som om jag på nått vis drömde. Det var inte förrän natt nummer två (2) tidigt på morgonen efter att ha vakat nästan oavbrutet, halvsittande i min säng och med min sovande dotter mot bröstet timme efter timme, som det faktiskt slog mig att - detta är permanent och inte nått jag har till låns. Då var det precis som att poletten föll ner och glädjetårarna forsade :)

Sedan dess har jag varit i ett konstant kontrollerat lyckorus och bara försökt lära mig göra det bästa för min lilla prinsessa Melanie Carina Rosie Cherie. Jag försöker även om jag inte alla gånger lyckas, att underlätta vardagen så mkt som möjligt för min sambo som gör allt för att detta ska bli så bra som möjligt. Hon är en hjälte! Utan henne... Love!