Här följer en mycket personlig (lång) historia som nyligen utspelat sig för mig i verkligheten:
Facebook är ett av de otaliga sociala nätverken som finns där ute. Jag har haft en användarprofil där sedan starten och håller genom detta enkelt kontakten med mina vänner och kollegor runt om i världen. Jag gillar den möjligheten och använder den dagligen, både privat och i affärsverksamheten. Funktionaliteten är sisådär just nu då Facebook med sina mängder av funktioner och användare ständigt förändras och uppdateras.
På förmiddagen på Torsdagen den 4/2-10 fick jag ett IM (personligt chatt-meddelande) via Facebook från Ann, en affärspartner i USA. Hon undrade hur jag mådde och jag svarade ok och ställde samma fråga tillbaka. Ann är väl omtalad och en omtyckt affärspartner, socialt begåvad och väldigt kompetent. Jag tycker väldigt mycket om hennes serviceattityd och att alltid hjälpa till för bästa möjliga resultat. Hon är en mycket varm och känslosam kvinna. Hon arbetar i resebranschen med egen agentur och reser en hel del i sin dagliga verksamhet.
Efter den inledande artighetsfrasen skrev Ann till mig att hon var i en akut knipa och behövde min hjälp omgående. Hon var i London, England (samma tidszon som mig just då) på ett hotell och hade precis avslutat några dagars affärer där och skulle åka med ett flyg hem senare på kvällen. Ann hade blivit rånad på rummet och hade varken dator, telefon, plånbok, pass, kort eller kontanter kvar. Hon kunde inte betala för sig på hotellet, resturangen, i taxin eller på flyget. Hon hade lånat en dator i hotellreceptionen med internetuppkoppling för att ta kontakt med någon som kunde hjälpa henne ur den akuta och pinsamma knipan. Hon var mycket skärrad.
Jag svarade naturligtvis att jag skulle göra vad jag kunde för att hjälpa henne, delvis med tanke på att hennes företag och familj osv fanns i en annan tidszon och ännu inte hade vaknat, öppnat mail eller svarade i telefoner osv.
Ann förklarade att hon behövde hjälp att betala hotellet och att hon behövde extra kontanter för bl a taxin och resturangen. Hon intygade att hon skulle betala tillbaka omgående vid hemkomst, och jag såg ingen anledning att ifrågasätta eller betvivla det. Jag var tydligen den enda hon fick kontakt med, som skulle kunna hjälpa henne nu i denna situation. Jag tror att hon med största sannolikhet skulle göra lika för mig om det behövdes. Ann var nu tvungen att byta datorplats och här övergick konversationen till email.
Ann ville att jag skulle skicka kontanter via Western Union som är en känd och väl fungerande överföringstjänst för kontanter online och med kontor och utlämningsställen lite här och där i stora delar av världen. Jag accepterade efter att först provat få betala notan plus lite extra till taxin och andra utgifter direkt till hotellet via mitt VISA-kort, men av olika anledningar inte fått ok av Ann på det. Jag bad henne även låna en telefon och ringa upp mig för att jag skulle få möjlighet att höra om hon behövde tröstas eller ha ett mera varmt och personligt stöd, vilket hon inte behövde så länge det löste sig med betalningen på hotellet osv. Det var hennes största orosmoln just nu.
Jag skickade pengarna via Western Union till ett utlämningsställe med adress i närheten av den plats hon befann sig på och skrev tillbaka till Ann att det nu var ok att hämta ut pengarna där. Ann skrev tillbaka efter ca en timme att hon gjort det, vilket nu även bekräftades via mail till mig från utlämningsstället, men att hon hade räknat fel på växelkurser USD/SEK/GBP och några av sina utgifter och nu behövde mera pengar.
Vid det här laget hade det gått ett par timmar och jag började fundera över varför hon inte hunnit få kontakt med någon annan än mig, eller hur det var möjligt att hon verkligen skulle ha kunnat räkna fel. Det verkade inte helt likt henne att slarva med matematiken. Hur som helst så gjorde jag ytterligare en överföring, för det var ju trots allt en vän i akut behov av hjälp, och jag meddelade henne att det nu var ok att hämta ytterligare en omgång pengar.
Under de närmaste minuterna satt jag sedan och läste igenom hela chatt-historiken och tänkte igenom förmiddagens händelser grundligt. Min magkänsla började varna och jag började känna ett obehag och såg, efter att ha läst allt två gånger till, varningssignaler som jag tidigare missat. Verbala uttryck som Ann aldrig skulle använda, påståenden som inte rimmade bra och obesvarade frågor som nu gjorde att jag genast började må illa och bara vill göra allt ogjort - Jag ångrade mig och kände mig lurad.
Hade jag blivit utnyttjad för att jag gärna hjälper en vän i nöd?
Jag ringde till Western Union igen och bad dom stoppa den sista överföringen och det lyckades jag med innan Ann hämtat ut dom. Jag tog konatkt med polis och andra myndigheter som kunde tänkas hjälpa mig, samtidigt som jag avvaktade ytterligare kontakt med Ann. Hon borde ju rimligen höra av sig då inte överföringen kommit fram.
Och mycket riktigt, hon undrade vid nästa kontakt om hon verkligen fått rätt verifikationskoder av mig då hon blivit nekad uttag av utlämningsstället och jag bekräftade koderna en gång till för att tjäna tid. Hon skulle prova hämta ut pengarna en gång till...
Nu var jag illamående, kände mig kränkt och förlöjligad för att jag så enkelt trott och litat på en person som inte verkade vara ute efter annat än att lura av mig mina pengar. Jag blev mer och mera säker på detta och testade rätt hårt via email om det verkligen var Ann jag skrev till och jag blev så mera och mera införstådd med att det inte var Ann, utan att det måste vara någon annan person bakom Ann´s identitet. Jag fick till slut mina konkreta bevis på detta under konversationen och under tiden jag kopplades från den ena till den andra myndigheten gång efter annan och handläggare hit och dit i telefonen så prövad jag förhala ett "tredje försök" att skicka pengar igen till "Ann", för att "hon" skulle hålla sig kvar på platsen och att någon skulle hinna plocka in "henne", ge mig mina pengar tillbaka och låta "henne" få sona sina synder.
Det näst mest tragiska denna dag var att det efter flera timmars telefonerande hit och dit konstaterades att jag inte kunde få någon hjälp av varken polis eller annan myndighet att be motsvarande myndigheter i London ta in denna person och genomföra vad som krävs för att ställa saker och ting till rätta. Det skulle ta veckor att få ett sådant beslut beviljat efter en förfrågan som ingen riktigt verkade vilja göra, trots att jag nu hade en person som vilken tid jag än bestämde skulle gå på en förutbestämd adress för ett utlämningställe för Western Union och hämta en "andra försändelse" efter mina instruktioner!
Hur lätt skulle det då inte vara att bara ta den eller de personer som kommer in och ber att få utbetalningen med mitt referensnummer?
Jag är ingen polis, men har sett många polisfilmer och så effektivt som Polisen agerar på tv´n fungerar det iaf inte i verkligheten!
Jag fick i denna stund även tag i den rätta Ann som då genast intygade att hon för tillfället var hemma i USA och inte hade varit eller skulle till London på överskådlig tid, och att hon inte hade nått med denna hjälp-förfrågan att göra. Hon blev ledsen och nedstämd när jag förklarade situationen. Vi skulle höras senare och reda ut saker mera och jag fortsatte då kvällen med att polisanmäla bedrägeriet mot mig och sedan även polismyndigheten för passivitet och ovilja att lösa ett pågående solklart brott, som i mina ögon, så uppenbart skulle kunna lösas med lite mera vilja och jävlar-anamma!
Jag hade under eftermiddagen lyckats få personen i London att avvakta men fortfarande inte förstå att jag förstått att jag visste att Ann inte var rätt person. Jag fick personen att "skjuta upp" hemresan och "ta in på hotellet" igen i väntan på mera pengar. Där ligger hon ännu och väntar på mera pengar från mig och med förhoppningen att jag ska fortsätta betala för "ytterligare hotellkostnader". Brottet är alltså fortfarande pågående, men ännu ingen hjälp! Förundersökningen har idag Måndag den 8:e inletts, men från min sida utan förhoppningar om lyckad insatts. Jag antar att förundersökningen kommer att läggas ner i brist på möjligheter att i tid hinna åtgärda bedrägeriet.
Jag vill härmed varna andra för att göra samma misstag som jag gjort:
Hjälp gärna era vänner, men försäkra er om att det verkligen är era vänner bakom internet-fasaden!
Förvänta er heller ingen akut hjälp av Polisen, ty där är det verkligen långbänk och små viljor som gäller!
Fotnot:
Ann´s användarprofil på Facebook var "kapad" och det var inte den rätta Ann som skrev till mig. Den emailadress som användes var också upplagd av någon annan än Ann, för detta enskilda tillfälle, och användes av en annan person, men med Ann´s identitet och avsändaruppgifter. Ann ska på eget initiativ själv försöka betala tillbaka de pengar jag provat hjälpa "henne" med, av tacksamhet för omtanken i en nödsituation. Ann heter egentligen något annat.
