Man blir som dom man är med, eller?

På en av de konferenser jag nyligen deltagit i var en av huvudtalarna den mkt väl ansedda John McAffe, ni vet killen med datasäkerhet som kanske den mest kända framgångssagan.

Det är iofs inget speciellt med att delta i den konferensen, även om den var mkt intressant och givande för min egen del, till den kunde vem som helst anmäla sig och delta om man ville.
En styrka som jag har är att attrahera och knyta för tillfället viktiga personer till mig i olika sammanhang, för den allmänt trevliga situationens skull och möjligen även för framtida viktiga samarbetens skull. Man vet ju aldrig riktigt när man kan behöva en personlig kontakt av rang, men förutom själva fåfängan i det hela så är det ofta mkt spännande personligheter de kan gälla, och som man kan lära sig mkt av.

Även denna gång utspelades scenarito att huvudtalaren efter två dagars konferens med ca 300 deltagare gärna talade med mig åt snacks med mig i pausen eller bara vilade lite på samma ställe. Sedan hade vi dessutom en dag ledigt tillsammans, inte själva och på tu man hand i förtroliga samtal direkt, men ändock på samma ställe och av samma anledning. Det är inte var dag man umgås ledigt med storheter som John McAffe, 72 år och still kicking ass. Vilken hårding.

Han berättade bl a att han givit bort i princip hela sin förmögenhet och nästan allt materiellt. Det blev honom en belsatning till slut med för mycket av det mesta. Det är ett bättre liv att ha lite eller lagom av det nödvändigaste sa han, en mkt intressant vinkling från en av världens mest ekonomiskt framgångsrika (?) människor.

Han fortsätter nu njuta av att åka land och rike runt, för att hålla i snitt två större föreläsningar i månaden om sitt liv, sin framgång och sina upplevelser och genom den fantastiska kunskap han besitter i olika aktuella ämnen göra livet bättre och framför allt säkrare för alla runt omkring sig själv. Fantastiskt. Jag ber om ursäkt för frillan, efter en hård kväll och en jobbig dag...